Nicholas Osborne ville göra en film om en syrisk flyktingflicka med PTSD och ansökte om finansiering hos Norsk Filminstitutt (NFI). Efter ett par omgångar fick han avslag på sin ansökan med motiveringen att han som vit medelålders man sannolikt inte skulle kunna överföra hennes upplevelser till filmduken. Osborne reagerade och hade möten med NFI:s konsulent. Här nämndes ordet ”white saviour complex”.

Osborne fick till slut stöd. Han klagade till NFI och fick stöd av norska Filmforbundet. Han vann, eftersom han insåg att det inte var hållbart att motivera avslag på grund av ålder, kön och etnicitet. Men i NFI:s ursäkt är det just formuleringen som är problemet. Konsulenten var partisk och för direkt. Motiveringen är baserad på kriterierna. Det borde bara ha formulerats på ett annat sätt.

Aftenposten har storyn, men förstår inte woke, som de själva är en del av.

Osborne är en rakryggad britt som faktiskt försöker rädda systemets integritet. Men systemets ursäkt innebär att de ska göra bättre ifrån sig nästa gång. De går inte in i det själva. Woke-kriterierna är en del av kulturlivet och beslutas uppifrån.

Men man vill inte formulera principerna och normerna explicit eftersom det skulle få den vita majoritetsbefolkningen att reagera. Man gör det bakvägen, underhand. I slutändan finns det så många vita och invandrade vakna människor i administrationen att allt motstånd är meningslöst.

Men processen är inte avslutad. Det finns fortfarande människor som reagerar på diskriminering av vita européer och män.

– Under mina många år i filmbranschen har jag aldrig tidigare varit med om att någon har blivit diskriminerad på det här sättet och fått det skriftligt” säger Elisabeth O. Sjaastad, chef för Norsk Filmforbund.

NFI har ett system där konsulter som är anställda under fyra år får bedöma ansökningar utifrån specifika kriterier. Konsulenterna följer dessa kriterier, som inkluderar kön, ålder och etnicitet. Men avslag och utvärderingar måste paketeras. Osbornes konsult var för direkt.

”Det är utmanande för mig att se hur en vit medelålders man kan ge en trovärdig skildring av en syrisk flykting tonårsflicka med PTSD, särskilt med den specifika och komplexa historien kring hennes förlust av en bror”, står det i brevet.

Observera språket: ”Utmanande för mig.” Det här är den typ av fraser som används för att parafrasera fördomar. För det är vad det är. Man objektifierar fördomar som är politiskt bestämda.

Osborne hade ett möte med NFI. Begreppet ”white saviour complex” kom upp.

Terez Hollo-Klausen är chef för NFI. Hon insisterar på att handläggningen har följt kriterierna, men att formuleringen av avslaget var klumpig.

– Bedömningen av projektets relevans och äkthet betonades särskilt. Men avslagsbrevet var otydligt och borde ha varit mer utförligt. Jag ber om ursäkt för det”, säger Hollo-Klausen.

Woke betonar subjektivitet, men insisterar på att följa objektiva kriterier.

Det påminner om stalinistisk praxis där man opererade med objektiv skuld: Om du hade fel klassbakgrund kunde du inte ge en autentisk bild av en arbetarklasstjej.

Den amerikanska woke-ideologin hämtar idéer från både nazismen och kommunismen. Om du är vit är du i sig rasist.

Fallet har ytterligare en vändning: Osborne överklagade till Discrimination Tribunal.

De svarade i april med ett avslag: Motiveringen var i enlighet med de kriterier som ligger till grund för NFI:s arbete. Rasismen är institutionaliserad.

Efter allt ”bråket” som Osborne har skapat har styrelsen lovat att titta på fallet igen, säger direktör Ashan Nishantha.

En ny konsulent sattes på ärendet och han fick äntligen stöd.

Men uppståndelsen smittar nu av sig på hela kultursektorn. Sjaastad på norska filmförbundet säger att de kämpar för att uppfylla kvoterna för ”jämställdhet och mångfald”. ”Där har du det. Det finns kriterier som går stick i stäv med det enda som borde vara viktigt: Konstnärlig kvalitet.”

Hon säger att hon har sett ojämlik behandling: Hårda och mjuka kvoter.

Det här är definitionen av rättvisa – lika utfall. Om du är icke-vit, icke-man, icke-binär, ska du värderas högre än en vit, medelålders man. Hur utvärderar man sådana kriterier? Det är omöjligt. Det är därför du får hårda och mjuka kvoter.

Men det är kriterierna i sig som är gift för det konstnärliga skapandet.

Det här har prövats förut. Den sovjetiska konsten stelnade och blev programmatisk.

Också den västerländska konsten är på väg i den riktningen.

Men det är som om de inte kan ta till sig historiska lärdomar.

Det är konstens kännetecken.

Det är ett av ideologins kännetecken: Motstånd mot att lära av det förflutnas misstag.

Det öppnar upp för några olycksbådande perspektiv.