Samma sak har hänt i EU som i Norge: importen av miljontals människor som måste leva på offentliga bidrag får bostads- och hyrespriserna att skjuta i höjden. Marknaden störs och vanliga människor kämpar för att få ekonomin att gå ihop. De röstar på partier som tar upp problemen och erbjuder lösningar. De som sitter vid makten kallar detta för ”extremhöger”.

Nu har problemet blivit så akut att det står högst upp på dagordningen för EU-toppmötet.

Bostadsbristen håller på att utvecklas till en ny kris i EU. För första gången i historien tas frågan upp på dagordningen för ett EU-toppmöte.

– Detta är ett växande problem, skriver EU:s ordförande Antonio Costa i sin inbjudan till EU:s stats- och regeringschefer inför torsdagens toppmöte.

Hittills har höga hyror och bostadsspekulation inte setts som problem som kan lösas på EU-nivå. Men nu råder det kris, säger EU:s bostadskommissionär Dan Jørgensen.

– Vi har en situation där de allra flesta stora städer i Europa upplever bostadsbrist. Det är nödvändigt att säga att vi befinner oss i en social kris, säger han till den danska tidningen Politiken.

Enligt Politiken har bostadspriserna i Europa i genomsnitt stigit med 48 procent sedan 2010 och hyrorna med 22 procent. En av två européer anser att höga bostadspriser är ett akut problem, enligt en undersökning från Eurobarometer.

Man måste fråga sig var EU:s ledare har varit, eftersom de inte har märkt att människor drivs till döds. I Norge har Arbeiderpartiet bedrivit en politik som tvingat människor med fritidshus att sälja. Det har blivit så dyrt att behålla dem att det inte längre är en lönsam form av sparande. Detta har drivit upp hyrorna, vilket påverkar dem som inte har råd att köpa en egen bostad.

Höga hyror ingår i konsumentprisindexet, som används för att fastställa räntorna. Hyrorna driver upp den allmänna prisnivån, vilket i sin tur driver upp räntorna. Höga räntor blir självförstärkande.

När Jonas Gahr Støre och Ida Wolden Bache påpekar att prisnivån är för hög för att sänka räntorna talar de om konsekvenserna av sin egen politik. Det är så Norge hamnar långt efter länder som Sverige och Danmark.

Nu har problemen blivit enorma på EU-nivå. Men hur Dan Jørgensen ska skaffa ”prisvärda bostäder före jul” är fortfarande ett mysterium.

EU saknar både pengar och riktning. Man sysslar med allt från klimatförändringarna till kriget i Ukraina. Var ska pengarna komma ifrån? EU vill göra allt på en gång, och då riskerar man att inte göra någonting alls.

Ideologin i högsätet

Men ideologin har företräde framför allt annat, det vill säga kampen mot det man kallar ”extremhögern”. Extremhögern består av partier som har vuxit fram som en följd av EU-elitens politik: invandring, resursbrist, överdrivna offentliga budgetar, som har varit gröna, men nu också gäller försvaret. Utöver ekonomin finns det sociala spänningar och kulturella konflikter. Här har EU valt att gå efter både partierna och deras väljare. De är själva den största polariserande faktorn med sin fienderetorik. Tyskland är ett skräckexempel.

Att sätta bostadskrisen på dagordningen tjänar också ett annat syfte: att hejda vågen av högerextrema partier som växer sig starka i Europa.

I Nederländerna var bostadsbristen en av anledningarna till att Geert Wilders högerextrema Frihetsparti vann makten 2023.

I Spanien anger unga väljare bostadskrisen som den främsta anledningen till att de nu röstar på det högerextrema partiet Vox, och i årets val i Portugal blev det högerpopulistiska partiet Chega det näst största partiet efter att ha fört en kampanj mot de höga bostadspriserna.

Fem högerextrema ledare sitter redan vid förhandlingsbordet i Bryssel – Italiens Giorgia Meloni, Ungerns Viktor Orbán, Slovakiens Robert Fico, Belgiens Bart De Wever och Tjeckiens Andrej Babis.

Om EU inte tar itu med de grundläggande orsakerna kommer dessa partier bara att fortsätta växa. Detta kommer att öka spänningarna i det politiska systemet.

Samtidigt rör sig Demokraterna i USA i en alltmer utomparlamentarisk riktning.

På 1960-talet var detta studenternas favoritmetod: de förde den politiska kampen ut på gatorna. Därav termen ”gatuparlament”.

Detta är inte särskilt demokratiskt.

Amerikanerna minns senaste gången demokraterna släppte loss ”gatans parlament”: det var sommaren 2020, efter George Floyds död. De vill inte uppleva en repris.

Gapar över mycket

EU:s svar på ouppnåeliga klimatmål är att höja dem, men skjuta upp dem längre in i framtiden, så att de får mer tid att ändra kurs. Men kurvan är ännu brantare, och industrin bucklar under tyngden av alla åtgärder. EU löser krisen med mer prat.

EU-ledarna har en rad andra viktiga frågor att ta itu med vid toppmötet. Bland dem finns tvisten om EU:s klimatmål för 2040.

Som bekant har Europeiska kommissionen lagt fram ett lagförslag som fastställer ett mål om 90 procents minskning av utsläppen som en del av målet att uppnå klimatneutralitet senast 2050. Förslaget skulle antas i september.

Men flera EU-länder, däribland tungviktare som Tyskland och Frankrike, har avvisat det. De anser att åtgärden går för långt.

Även det mer högerorienterade Europaparlamentet är kritiskt. Planen är nu att ledarna vid toppmötet ska enas om en riktning så att lagförslaget kan antas av EU:s ministerråd. Men om de kommer att enas är fortfarande en öppen fråga.

– Avsikten är inte att skära ned på målet, utan att diskutera hur vi kan uppnå det, sade en högt uppsatt EU-diplomat inför toppmötet.

Ukraina

Utöver allt detta kommer kriget i Ukraina, som enligt Trump nu är Europas ansvar.

Trump är inte inblandad i eskaleringen. Européerna förstår detta, men de konspirerar med den djupa staten i hopp om att eskalera konflikten med Ryssland: varje gång det talas om vapenvila dyker rapporter om sabotageaktioner upp – denna gång i Polen.
Nato genomför övningar i Finnmark, och för första gången deltar norska flygplan i träning för bombning med kärnvapen.

Kriget i Ukraina kommer återigen att dominera ett EU-toppmöte. President Volodymyr Zelenskyj själv förväntas anlända till Bryssel på torsdag eftermiddag.

En viktig fråga på bordet är det 19:e sanktionspaketet mot Ryssland. Det saknas bara en röst för att det ska godkännas: Slovakiens premiärminister Robert Fico kräver att EU garanterar stöd till Europas krisdrabbade bilindustri i utbyte mot hans röst. EU:s nya försvarsinitiativ kan dock möta Fico på halva vägen:

Enligt Politico kommer EU-länderna att satsa totalt 2,4 biljoner euro, drygt 2,8 biljoner pund, på försvaret under de kommande fyra åren. Förhoppningen är att nya jobb inom försvarsindustrin ska ersätta de som gått förlorade inom bilindustrin.

Kompensationslån till Ukraina
EU:s ledare kommer också att diskutera om frysta ryska medel, 140 miljarder euro, kan användas för ett så kallat kompensationslån till Ukraina.

Men även här råder oenighet: Ungern säger nej rakt av, medan Belgien, där merparten av pengarna finns, är skeptiskt. De fruktar att detta kommer att förstöra förtroendet för det Brysselbaserade finansinstitutet Euroclear.

Tjugosex av de 27 EU-länderna anser också att det är hög tid att inleda det första kapitlet i medlemskapsförhandlingarna med Ukraina och Moldavien.

Men även här sätter Ungern ner foten. Hittills har alla försök att kringgå Orbáns veto misslyckats. (NTB)

Det är otroligt att journalister/politiker säger att försvarsindustrin ska kunna ersätta bilindustrin. Den gröna omställningen – självpåtagna klimatmål – sätter bilindustrin på knä. Detta har öppnat dörren för Kina, som dumpar sina elbilar i Europa. Kunderna hamnar på efterkälken och vill inte ha elbilar. Det är själva marknadsmekanismen som har upphävts. EU går mot centraliserad kontroll och planekonomi. De belopp som avsätts för försvaret verkar vara fantasital.

Men vad som är säkert är att ryska miljarder har frysts i Belgien. EU vill hjälpa sig själv till dessa.

Detta är liktydigt med att förklara ekonomiskt krig mot Ryssland.

EU skjuter sig själv i foten.