En 16-årig flicka blir våldtagen på väg hem från jobbet. En 30-årig man blir misshandlad av ett gäng i tunnelbanan. En 12-årig flicka blir torterad och mördad i en lägenhet. Tre små flickor dödas i en dansskola.

Bakom vart och ett av dessa brott står inte bara utlänningar, utan en hel apparat av myndigheter som har valt sida. Och det är inte offrens sida. Det oöverträffade brutala våldet som utlänningar begår motsvaras av myndigheternas fatala misslyckande. Tusentals fall skulle kunna nämnas. Låt oss bara hålla oss till tre aktuella fall. När våldtäkt mäts i minuter

Förra året gick 16-åriga Meya Åberg genom en gångtunnel i Skellefteå. Hon hade just avslutat sitt skift på McDonald’s och missat bussen.

I tunneln blev hon överfallen och våldtagen av den 18-årige eritreanske migranten Yazied Mohamed. Meya slutade skolan och tillbringade större delen av sin tid hemma. Den en gång så glada skolflickan var så traumatiserad att hon var rädd att gå ut på gatan. Se denna gripande video med den förkrossade flickan.

Domen i målet har just avkunnats. Mohamed har dömts till tre års fängelse. Åklagaren yrkade på utvisning, men Högsta domstolen i Norrland avslog detta. Anledningen? Mohamed har flyktingstatus, och utvisning kräver ”ett särskilt grovt brott”. Domstolen skriver:

”Med hänsyn till brottets art och varaktighet finner hovrätten att brottet visserligen är allvarligt, men inte ett särskilt grovt brott som motiverar ett utvisningsbeslut.”

Notera resonemanget: varaktighet. Våldtäkten varade inte tillräckligt länge.

Fyra domare röstade för att Mohamed skulle få stanna i Sverige. En – Sammy Lie från Sverigedemokraterna – röstade emot: ”Till skillnad från majoriteten anser jag att detta är ett särskilt grovt brott och att det innebär en allvarlig risk att låta Yazied Mohamed stanna i Sverige.”

Han blev nedröstad.

Meya går i regelbunden terapi, hennes liv är förstört. ”Jag vill säga att jag hatar honom och att han har förstört mig”, säger hon och uppmanar andra att tala öppet om övergrepp.

När lagen är tyst för barn

Tidigare denna månad blev en 30-årig man attackerad på tunnelbanestationen Rådhuspladsen av minst nio ungdomar med mellanösternbakgrund. Han blev slagen med en flaska, sparkad och stampad på huvudet. Ännu ett offer som kommer att få leva med trauman resten av sitt liv. Polisen söker efter sex gärningsmän med utländsk bakgrund. Men bara en 14-åring har anmält sig själv. Han förhördes av polisen. Sedan fick han gå hem. Eftersom han är under den straffrättsliga åldern.

Frederik Vad, talesperson för integration för Socialdemokraterna, kallar det ”dominerande beteende med rötter i Mellanöstern” och ”ett av de mest fega saker jag kan tänka mig”.

När rädslan för rasismanklagelser leder till mord

Sommaren 2024 börjar den 17-årige pojken på en dansskola i den engelska staden Southport. Han dödar tre små flickor. Aktuella förhör visar att det var en katastrof som väntade på att inträffa.

Rudakubana var upptagen av hat, hämnd och jihad. Han tog med sig knivar till skolan och hade anförtrott en telefonrådgivningstjänst att han ville döda en annan elev.

Rektorn Joanne Hodson kände till faran. Vid ett möte med Rudakubana och hans föräldrar frågade hon varför han hade tagit med sig en kniv till skolan. ”Han såg mig rakt in i ögonen och svarade: ’för att använda den’.

Hans föräldrar reagerade inte. De blev inte arga, de sa ingenting till honom.

Hodson skrev en bedömning till socialtjänsten. Hon beskrev honom som ”ondskefull”. Han var ”kall och beräknande”. Men skoladministrationen tvingade henne att ändra sina ord. Vid förhöret förklarade Hodson varför:

”Jag fick också höra att jag bara uppfattade honom som ett hot eftersom ’han var en svart pojke med en kniv’. Med andra ord gjorde jag en etnisk profilering av honom. Det fick mig att hålla tyst.”

Hon anmälde honom tre gånger till MI5:s antiterroristtjänst. Tre gånger fick hon höra att han inte hade ”några ideologiska eller andra extrema mål”.

Senare dödade han tre små flickor.

Tortyren och mordet på Lola

Tolvåriga Lola var på väg hem från skolan i en förort till Paris. Hon lockades in i en lägenhet. Där beordrade den 27-åriga algeriska kvinnan Dahbia Benkired Lola att klä av sig och gå in i duschen. Hon utsatte flickan för sexuella övergrepp och ”slog hennes huvud mot duschväggen”.

Sedan lindade hon tejp runt Lolas händer, fötter och mun. Hon knivhögg henne minst 38 gånger. Hon skar av en del av hennes huvud. Efter flera minuters smärtsam dödskamp dog Lola av kvävning på grund av tejpen. Benkireds studentvisum hade gått ut. Hon hade inte rätt att vistas i Frankrike. Det kostade den lilla flickan livet. Lolas pappa dog i februari 2024 – ”av sorg, krossad av sina demoner”, som hennes mamma Delphine Daviet förklarade.

På fredagen dömde en fransk domstol Dahbia Benkired livstids fängelse utan möjlighet till frigivning – det strängaste straffet enligt fransk lag. Hon är den första kvinnan som får detta straff.

Åtminstone här reagerar domstolarna med ett strängt straff. Annars är det utmärkande för alla dessa fall och tusentals andra att myndigheterna misslyckas fullständigt och fatalt.

Systemets fyrfaldiga misslyckande

Fyra institutioner misslyckas. Domstolarna har uppfunnit en ny måttenhet: våldtäktens varaktighet. De skyddar förövarens ”rättigheter” mer än offrets säkerhet. De skickar hem barn med en varning efter att de har begått allvarliga våldshandlingar.

I årtionden har politikerna tillåtit massinvandring och offrat sina egna befolkningar. De har förvandlat europeiska städer till laboratorier för multikulturalism. Med andras barn som försökskaniner.

Socialtjänsten är förlamad av rädsla. Rädslan för att kallas rasister får myndigheterna att tiga. Precis som i fallet med våldtäkterna av flickor i det ökända Rotherham-fallet.

Och medborgarna själva? De flesta är fortfarande tysta. De röstar på samma politiker. De är rädda för att säga vad de tycker, rädda för att förlora sina jobb, vänner, rykte.

Feghet blir politik

Alla dessa tragedier hade en sak gemensamt: de kunde ha förhindrats. Med utvisningar, långa straff, repatrieringar, med modet att tala ärligt och med ett stopp för invandring från länder där förövarna ofta kommer ifrån. Afrika och Mellanöstern och muslimska länder i allmänhet.

Men istället har Europa valt fegheten. Förräderiet.

Meya Åberg går i terapi. Lolas pappa har dött av sorg. Tre små flickor i Southport kommer aldrig att få chansen att växa upp. En 30-årig man i Köpenhamn bär ärr från ett överfall begånget av en grupp känslokalla psykopater.

Och förövarna? En fick ett rådgivingssamtal. En får stanna kvar i landet. En ställdes aldrig inför rätta innan det var för sent.

Endast i Frankrike dömdes brottslingen till ett hårt straff – men han borde inte ha befunnit sig i landet överhuvudtaget.