Den norska polisen söker nu efter 89 barn internationellt. Medan media jublar över Kripos nya datorverktyg, undviker de att nämna den obekväma sanningen.

Detta är i stor utsträckning en historia om misslyckad integration och kulturella konflikter.

Bakom den nyktra rapporten från NTB om att polisen har fått ett nytt verktyg för att förhindra barnkidnappningar ligger en statistisk verklighet som sällan hamnar på förstasidorna. Per den 1 december efterlyses 89 minderåriga internationellt från Norge.

Den gemensamma nämnaren för många av dessa fall är inte bara att barnen är försvunna, utan att de har förts ut ur landet till följd av konflikter mellan föräldrarna och den norska socialtjänsten.

Elefanten i rummet

De norska medierna rapporterar plikttroget om norska barn som försvinner. Termen döljer verkligheten. Siffror från Statistisk sentralbyrå (SSB) och Bufdir visar år efter år att barn med invandrarbakgrund är kraftigt överrepresenterade i barnavårdsärenden.

I slutet av 2024 var det 35 av 1.000 barn som själva hade invandrat som var föremål för åtgärder från barnavårdsmyndigheterna, jämfört med 19 av 1 000 barn utan invandrarbakgrund. Med tanke på att polisen nu söker efter 89 barn över nationsgränserna är det naivt att tro att detta är ett representativt urval av befolkningen på semester.

Erfarenheten visar att bortföranden av barn från Norge nästan uteslutande sker till länder där en eller båda föräldrarna har sitt ursprung, familj eller starka band. Det är föräldrar som varken förstår eller accepterar det norska samhällets mandat att ingripa i familjeangelägenheter och som flyr till sitt ursprungsland för att undkomma norsk lag.

Medierna tiger om mönstret

VG skriver att minst 72 barn har försvunnit under de senaste tre åren i fall där socialtjänsten har tagit över vårdnaden. Det handlar om barn som staten har tagit ansvar för, men som ändå försvinner mitt framför näsan på myndigheterna.

När media inte tar upp bakgrunden till barnen och deras föräldrar reduceras en komplex integrationsutmaning till ett enkelt brottmål.

Man talar om verktyg och varningar, men varken politiker eller journalister vågar gå till botten med problemet. Varför finns det en så djup förtroendekris mellan de norska myndigheterna och vissa invandrargrupper att föräldrar känner sig tvungna att kidnappa sina egna barn och fly landet?

Så länge etnicitet och ursprung förblir tabu i rapporteringen om dessa fall kommer de 89 barnen att förbli just det – siffror i ett register, saknade i ett system som misslyckats med att skydda dem och inte vågar berätta sanningen om varför de försvunnit.