Den tyske filosofen Jürgen Habermas avled i lördags vid 96 års ålder. I mer än sextio år var han västvärldens mest ihärdiga försvarare av förnuftets politiska projekt. Habermas överlevde med anmärkningsvärd intellektuell ståndaktighet sammanbrottet av den värld han hade ägnat sitt liv åt att begrunda.

Det var en värld där politiska konflikter löses genom argument som kan motiveras inför alla, och där medborgarnas lojalitet riktas mot principer snarare än mot folk och jord.

Det var ett vänsterliberalt projekt som från början var dömt att misslyckas, men som upprätthölls av de tusentals elever och anhängare som den begåvade och mycket produktiva filosofen fick vid universitet, i media och inom det politiska systemet.

Habermas centrala begrepp var kommunikativ rationalitet: föreställningen att en legitim politisk ordning endast uppstår när den vilar på konsensus uppnådd genom öppen och maktfri samtal. För honom var offentligheten inte en maktkamp, utan ett uttryck för medborgerlig förnuft. Demokrati som procedur.

Konstitutionen som konstgjort fosterland

Det filosofiska projektet fick sin mest konkreta form i begreppet konstitutionell patriotism.

Efter nazismen skulle Tyskland inte samlas kring folk, kultur eller historisk kontinuitet, för allt detta hade komprometterats av barbariet. ”Aldrig mer!”

I stället skulle den politiska tillhörigheten knytas till grundlagen, till de mänskliga rättigheterna, till de demokratiska procedurerna. Nationen som ödesgemenskap skulle ersättas av medborgaren som rättighetsbärare.

Det var inte bara en pragmatisk lösning på ett tyskt problem. För Habermas var det en filosofisk nödvändighet. Varje förankring av den politiska gemenskapen i förpolitiska storheter – blod, kultur, religion – var ett återfall till mytiskt tänkande.

Det postnationella hoppet sträckte sig längre: Europa, det vill säga EU, skulle institutionalisera förnuftet, nationalstaten gradvis avvecklas till förmån för en kosmopolitisk rättsordning. Världsmedborgaren skulle ersätta landsmannen.

Habermas var förälskad i EU – den postnationella konstellationen, som han kallade den – och i abstrakta förfaranden, även om han som äldre tänkare blev klokare, vilket kom till uttryck i hans samtal med kardinal Joseph Ratzinger, den senare påven Benedictus XVI.

Världen lät sig inte övertygas

Det som Habermas trodde var övervunnet kom tillbaka – inte som en återgång till det gamla, utan som en verklighet som vägrade att försvinna.

Brexit var inte ett misstag begått av okunniga. Det var en befolkning som insisterade på att tillhörigheten till ett konkret folk och en konkret plats vägde tyngre än tillgången till en inre marknad.

Migrationskrisen 2015 splittrade inte EU för att procedurerna sviktade, utan för att det bakom procedurerna inte fanns något gemensamt ”vi” som kunde bära bördan.

Kriget i Ukraina påminner alla om att storpolitik fortfarande handlar om territorium, makt och överlevnad, inte om rationell konsensus.

Sociala medier för in oordning i den styrda offentligheten, varför stater och EU gärna vill censurera dem.

Schengensystemets gradvisa urholkning är kanske den mest träffande bilden: här mötte proceduren verkligheten, och proceduren vek undan.

Den förlorade gemenskapen

Ingen formulerade det konservativa motståndet mot Habermas med större litterär kraft än Botho Strauss och människorna omkring honom i den så kallade nya högern. Anklagelsen mot Habermas generation var inte politisk i snäv bemärkelse. Den var existentiell: ett folk som inte längre vågar knyta sig till sina egna traditioner, sin egen myt och sin egen historiska kontinuitet är inte befriat. Det är hemlöst.

Strauss och den nya högern – tänkare som Karlheinz Weißmann och Heimo Schwilk – vände upp och ner på konstitutionell patriotism.

En grundlag kan inte bära det emotionella och existentiella innehåll som en politisk gemenskap behöver. Regler och förfaranden skapar inte tillhörighet. Kulturationen däremot – förstådd som ett folk som delar historiskt minne, språk, religiöst arv och nedärvda seder – är det egentliga underlaget för det politiska livet.

Det är inte något man rationellt ansluter sig till. Det är något man formas av.

Strauss essä ”Tiltagende bukkesang” från 1993 utlöste ett ramaskrik i det tyska kulturlivet, vilket illustrerade Strauss poäng: att tankar om tillhörighet och tradition hade gjorts till tabu i den offentlighet som Habermas föreställde sig som fri och öppen.

Parasitens dilemma

Den konservativa grundanklagan är i koncentrerad form följande: konstitutionell patriotism är parasitisk.

Den lever av den förpolitiska lojaliteten som den påstår sig ha ersatt. En grundlag fungerar inte i ett kulturellt tomrum. Den förutsätter medborgare som redan delar något – en vilja att följa spelreglerna, en gemensam känsla för vad rättvisa kräver, en anknytning till de institutioner som ska skydda rättigheterna.

Den abstrakta rätten är inte självbärande.

Man älskar inte mänskligheten in abstracto. Man älskar sitt språk, sin stad, sina förfäder. Och det är ur denna konkreta kärleksrelation som den politiska dygden växer. Inte ur en procedur.

Den kritiken träffar Habermas projekt i dess kärna. När den nationella och kulturella identiteten förklaras föråldrad, försvinner inte identitetsbehovet. Det finner nya uttryck och ofta mer explosiva sådana.

Respekt utan illusion

Habermas förtjänar respekt. Hans filosofiska flit var äkta, hans engagemang orubbligt, hans personliga anständighet hävd över varje tvivel.

Men världen lät sig inte övertygas.

Den styrs inte av samtal, utan av makt, tillhörighet och historia, alltså just de faktorer som Habermas trodde att förnuftet kunde övervinna. Hans värld försvann inte med hans död. Den försvann under de år han levde vidare i dess ruiner.

Av Kasper Støvring, fil. dr., författare