Vi skrev för en kort tid sedan om de många elefanterna som strövade omkring på Arendals gator under Arendalsveckan, och som ingen ville prata om. Den största av alla elefanterna ligger dock på havsbotten ute i Nordsjön. Dessutom simmar många mindre ryska elefanter längs den norska kusten varje dag.

De norska myndigheterna vågar knappt tala om det. Världens största undervattensnätverk för gas och olja i Nordsjön, och de många ryska LNG-fartygen längs den norska kusten. Franska, belgiska och spanska myndigheter säger naturligtvis inte ett ord heller. Och ingen vill egentligen ta reda på vem som sprängde Nord Stream I och II.

Vi anar en oändlig ansvarslöshet och en oacceptabel dubbelmoral såväl i Oslo som i Stockholm, Köpenhamn, Berlin, Bryssel, Paris och Madrid. Och vi inser att vår regering inte är i stånd att tillvarata norska intressen.

Verkligheten är den att medan ställföreträdarkriget mellan Ryssland och de västeuropeiska NATO-länderna rasar med oförminskad styrka i Ukraina, fortsätter gas- och oljeexporten från Ryssland till Europa. Största delen av den ryska gasen transporteras med den ryska skuggflottan längs den norska kusten. Och den största delen går just till Belgien, Frankrike och Spanien.

Och medan kriget hotar att eskalera ytterligare ligger världens största undervattensgasledningsnät, som förser Europa med norsk gas, så gott som oskyddat i Nordsjön. Det är 8 600–8 800 km långt. Det är svårt att skydda det mot sabotage, och det görs inte mycket för att försöka.

Oljeexporten från Ryssland till EU har visserligen minskat, men olja fortsätter att nå EU-länderna Ungern och Slovakien via landbaserade rörledningar, liksom flera andra länder i Europa genom återexport av olja och raffinerade ryska petroleumprodukter via tredjeländer.

Exporten av flytande rysk naturgas till EU är dock fortfarande omfattande och fortsätter att öka. Den nådde en ny rekordnivå på 10 miljoner ton år 2026. Under första halvåret har rysk LNG sålts till EU till ett värde av cirka 60 miljarder norska kronor. Merparten av denna gas transporteras med den ryska skuggflottan längs den norska kusten.

Att västeuropeiska NATO-länder bidrar till Rysslands exportintäkter, så att ryssarna kan hålla kriget i Ukraina igång, samtidigt som de bistår Ukraina med vapen och ekonomiskt stöd, så att ukrainarna kan hålla ställningarna på sin sida, visar med all tydlighet den västerländska dubbelmoralen. Det går inte ihop. Men det talar man inte högt om i de europeiska huvudstäderna.

I dag kommer omkring 17 % av oljan och 30 % av gasen till EU från Norge. Ungefär lika mycket kommer från USA. Men 15 % av gasen kommer fortfarande från Ryssland, lika mycket som gick genom Nord Stream I, fram till dess att den togs ur drift strax innan den sprängdes i bitar 2022. Resten av gasen kommer från ”andra”, främst från Algeriet och Mellanöstern.

Bortsett från kriget i Ukraina är sprängningen av Nord Stream I och II i Östersjön den 26 september 2022 den mest omfattande attacken mot civil energiinfrastruktur i Europa på senare tid. Sprängningen av Nord Stream är dock ingenting jämfört med konsekvenserna om gaskranen i Nordsjön skulle stängas till följd av en sabotagehandling.

Sprängningen av Nord Stream ledde till synes till en utredning, men slutade snabbt i en öronbedövande tystnad. Sverige och Danmark avslutade utredningen utan att fastställa vilka de skyldiga var. Tyskland har gått längre, men fyra år senare finns det fortfarande ingen slutgiltig rättslig klarhet om vem som egentligen låg bakom händelsen.

Vissa trodde att det var ryssarna själva som låg bakom, för att visa hur beroende och sårbart Europa är när det gäller energi, och för att på så sätt sätta press på västvärlden för att få Ukraina till förhandlingsbordet. Jag var själv en av dem som lutade åt det hållet.

Andra menade att det var amerikanerna som låg bakom, med god hjälp av norska marinstyrkor. Redaktionen på Document anslöt sig till den linjen. Tyskarna anser nu att ukrainarna själva låg bakom. För närvarande verkar det sistnämnda vara mest troligt. Men det finns ännu ingen klarhet, och det är osäkert om det någonsin kommer att bli så.

Sverige avslutade utredningen i februari 2024. Åklagarmyndigheten drog slutsatsen att svensk jurisdiktion inte sträckte sig längre, att inga svenska medborgare var inblandade och att sabotaget inte hotade den svenska säkerheten. Utredningsmaterialet överlämnades till Tyskland.

Danmark gjorde detsamma. Polisen och PET fann inga grunder för att väcka åtal, trots att handlingen utgjorde uppsåtlig sabotage. Nu har det nyligen framkommit att danska myndigheter år 2024 avvisade tysk rättslig hjälp för förhör på Bornholm och Christiansø med hänvisning till möjliga hot mot statens säkerhet. De danska myndigheterna hänvisade till att samarbetet övergick till en underrättelseaspekt, vilket måste tolkas som en signal om att en fullständig utredning och fullständig öppenhet inte prioriterades.

Tyskland verkar dock inte ha lagt ärendet helt åt sidan. Den federala åklagarmyndigheten har identifierat en grupp på omkring sju personer, huvudsakligen ukrainska medborgare med kopplingar till segelbåten ”Andromeda”. I juli 2026 åtalades ukrainaren Serhii K. för medverkan till krigsförbrytelser, angrepp på civila mål, sprängningar och förstörelse av infrastruktur.

Enligt åtalet ska han och andra militärer ha agerat ”på uppdrag av statliga organ i Ukraina” för att stoppa de ryska intäkterna från gasexporten. En annan misstänkt, Vladimir Z., greps i Kroatien den 19 augusti 2026.

Ukraina förnekar naturligtvis statlig inblandning och har uppenbarligen inlett en egen utredning. Ingen har dömts. Vem som gav ordern på högsta nivå är fortfarande oklart. Det är den politiskt explosiva sidan av ärendet. Utifrån vad vi vet nu lutar jag åt att de ukrainska myndigheterna och Zelenskyj själv ligger bakom det.

Det är påfallande hur ärendet har hanterats av svenska och danska myndigheter. Att det inte har utretts och lett till rättsliga åtgärder är märkligt. Sannolikt är svaret på gåtan alltför belastande för Nato och regimen i Kiev för att det ska tåla att komma fram i ljuset medan kriget fortfarande pågår.

Men särskilt för Norge, som äger och driver Europas största undervattensgasledningsnät, är detta inte en obetydlig och avlägsen baltisk angelägenhet. Det är en varning.

Det är en varning om att det internationella normsystemet, folkrätten och havsrätten åsidosätts, även i de nordiska länderna, när det passar och vitala intressen står på spel. Man har helt enkelt inte varit intresserad av att driva ärendet vidare. Som ägare och operatör av olje- och gasinfrastrukturen i Nordsjön strider detta direkt mot norska intressen.

Och det är en varning och en signal om hur utsatt just denna infrastruktur är, och om vad som kan hända med den om kriget i Ukraina eskalerar ytterligare.

I ett sådant scenario måste en attack mot den norska infrastrukturen i Nordsjön, och därmed mot den europeiska energiförsörjningen, betraktas inte bara som en möjlighet, utan som sannolik.

Verkligheten är nämligen att Ryssland, eller vem som än skulle ha intresse av det, med enkla medel och utan att upptäckas kan stänga av hela gas-, olje- och elförsörjningen från Norge till Europa.

El exporten utgör en så liten andel av Europas elförsörjning att det inte skulle ha någon betydelse om elkablarna skars av, förutom att norska hushåll skulle få billigare el, precis som vi hade innan elkablarna lades till Tyskland och England.

Men om någon skulle besluta sig för att stänga oljekranen, och EU förlorar 30 % av gasförsörjningen och närmare 20 % av oljetillförseln, kommer det att få dramatiska konsekvenser både för volym och pris på det europeiska gasmarknaden, för prisbildningen på olja och gas globalt och för den norska ekonomin. Och det kan få oförutsedda militära konsekvenser.

Det är detta som är den verkligt stora elefanten som man talar så lite som möjligt om. Att Europa fortsätter att köpa gas och olja från Ryssland medan kriget rasar för fullt i Ukraina är illa nog. Detsamma gäller det faktum att både Sverige och Danmark, och troligen även de övriga Nato-länderna, bortser från folkrätten och inte är intresserade av att utreda sprängningen av Nord Stream-rörledningarna. Det säger mycket om västvärldens pragmatiska inställning till folkrätten.

Men värst av allt är sårbarheten och att Nordsjön kan stängas av med mycket enkla medel. Gassco driver ett nätverk på cirka 8 600–8 800 kilometer rörledningar – det mest omfattande i sitt slag i världen. Med dagens teknik är det ingen sak att stänga av det. Det är enklare att stänga av olje- och gaskranen i Nordsjön än att stänga av Hormuzsundet.

Langeled, Europipe, Franpipe, Zeepipe och de övriga systemen är inte bara kommersiell infrastruktur. De är Norges viktigaste bidrag till den europeiska energiförsörjningen och landets mest värdefulla strategiska resurs. Konsekvenserna för Norge och Europa skulle bli stora och påverka energipriserna under lång tid framöver.

Nordsjön har fått ökad betydelse, inte minskad. Efter att den ryska gasledningen till Europa saboterades har Nordsjön blivit både handelsväg, energiprovins och en säkerhetsmässig och geopolitisk hotspot.

Storbritannien, Tyskland och Frankrike är de tunga aktörerna. Nederländerna ingår i samma bild. Det kan finnas flera scenarier för att säkra kontrollen över energiförsörjningen till Europa.

Ett de facto gemensamt kondominium där stormakterna i praktiken samordnar övervakning, beredskap och kontroll; ett brittisk-nederländsk-franskt tyngdpunkt med Tyskland som både partner och potentiell konkurrent; eller en mer fragmenterad ordning där varje stat säkrar sina fält och rörledningar i sina egna farvatten, medan de små kuststaterna anpassar sig så gott de kan. Alternativen är flera.

Oavsett vilken variant som vinner genomslag är poängen densamma. Norge kan inte nöja sig med att vara leverantör och allierad. Landet måste positionera sig politiskt och militärt för att säkra äganderätt, jurisdiktion och verkligt inflytande över vad som sker såväl på som under ytan i Nordsjön.

I en direkt konfrontation mellan öst och väst är olje- och gaskranen i Nordsjön bland de första målen som kommer att saboteras eller hotas. Det är ingen spekulation. Det är den enkla militärstrategiska logiken i en konflikt mellan stormakter. Den som kontrollerar energiflödet kontrollerar motståndarens förmåga att föra krig och upprätthålla samhället.

Nord Stream visade att sådana anläggningar lätt kan drabbas utan att någon stormakt öppet tar på sig ansvaret, och utan att det internationella normsystemet reagerar med den tyngd som internationell rätt annars föreskriver.

Så mycket var den skandinaviska rättsstaten värd när frågan blev för politisk. Så mycket var det med folkrätten när allianshänsyn, underrättelsesamarbete och rädslan för att ”försvaga Ukraina” eller ”ge Ryssland poäng” väger tyngre än kravet på att någon ska ställas till svars.

Norge behöver inte låtsas som om Tyskland inte har utrett saken. Tyskland har utrett saken. Norge behöver inte heller låtsas som om Sverige och Danmark har avslutat sitt arbete. De har avgränsat den.

Det norska utrikesdepartementet bör göra är att klart och tydligt säga ifrån om att sabotage mot undervattensenergiinfrastruktur inte kan bli ett undantag från den internationella rättsordningen, oavsett vem som utför det. Att inte heller allierade kan få politisk immunitet. Att norska rörledningar och fält inte kan vara beroende av andras välvilja när nästa sprängladdning fästs på 80 meters djup.

Det finns många elefanter här!

Vem ligger egentligen bak sprängningen av Nord Stream-rörledningarna?

Varför utreds inte ärendet enligt folkrätten?

Varför fortsätter EU att köpa gas från Ryssland – och därmed bidrar till att Ryssland kan hålla kriget mot Ukraina igång?

Vem tjänar på det om den norska gaskranen i Nordsjön stängs? Cui bono?

Øystein Steiro Sr.
Vaktmästare

Köp ”Den osynliga energikriget. Från Kennedy-attentatet till Nord Stream-sabotaget» av Alf R. Jacobsen här!