Det skulle bli en storslagen rödgrön armada under Magdalena Anderssons befäl. Väljarna hade fått höra om ansvar, stabilitet och en ljusare framtid. Två veckor senare återstår ett haveri med historiska konnotationer: det grällt sminkade projektet sjönk innan det hann komma särskilt långt.
Inga ord var för stora under Socialdemokraternas valrörelse. Partiet gick till val genom att kombinera sitt vanliga modus operandi – att skrämma väljarna med det borgerliga alternativet, denna gång genom att utlova ”tolv SD-ministrar” vid en Tidö-seger – och att utmåla sig själva som den upplysta vägen till medmänsklighet och lycka für alle.
Den stolta armadan som, under stridsropet ”Vi tar ansvar för Sverige!” skulle leda befolkningen mot den strålande soluppgången bestod den 13 september 2026 av fyra skepp. Längst fram skulle det största och ståtligaste skeppet segla för att leda de övriga, och i fören skulle kaptenen stå med sin kikare stolt riktad mot en alltid socialistisk framtid.
Och kaptenens namn var så självklart att ingen – allra minst hon själv – vid något tillfälle ifrågasatte det: Magdalena Andersson. ”Mamma”.
Valaffisch för Socialdemokraterna 2026. Foto: Skärmdump Facebook
Visionen som målades upp var så lockande (och alternativet så skrämmande) att folket (med minsta möjliga marginal) gav Kapten Andersson mandat att kalla samman sina styrmän och lägga fast kursen.
Men man kom aldrig ens till kartbordet.
Istället för att leda en kraftfull armada under rödgrön flagg, fick kaptenen se sitt skepp springa läck redan innan det kastat loss. Ett haveri fullt i klass med Wasas förlisning.
Ingen kan dock säga annat än att hon borde ha vetat bättre. Att få Centern, Vänstern och Miljöpartiet att samarbeta med varandra under Socialdemokratiskt flagg var såklart ett hopplöst projekt från början – det enda som förenar dem är hatet mot Sverigedemokraterna och det ständiga tjatet om ”röda linjer”.
Så istället för att få se kapten Andersson samla ett stolt regeringsunderlag, har vi kunnat poppa popcorn, luta oss tillbaka och njuta av en politisk motsvarighet till konflikthanteringen bland högstadiets rivaliserande tjejgäng. Kvinnorna som sade sig kunna leda landet bättre än Tidö, har inte ens kunnat samlas för att ta en gemensam fika.
Och kapten Andersson? Ja, hon har gett upp. Att valla kattor blev helt enkelt för komplicerat.
Två veckor efter valnattens självsäkra uttalanden, tio dagar efter sonderingsuppdraget och mindre än ett dygn efter att V deklarerat att de kommer att rösta för Moderaternas förslag till talman, bevisade Magdalena Andersson sig. Inte som en balanserad och diplomatisk ledare – en sådan som kan ”ta ansvar för Sverige” – utan som impulsiv, känslostyrd och lättkränkt.
Den här gången lär det bli svårare för partiet att hävda att hon visst inte är arg, utan bara är ”bestämd”.
Ska man vara ärlig, och det ska man ju, så kan vi konstatera att ingen av de rödgröna partiledarna har visat sig vuxen uppdraget. Man beter sig helt enkelt inte som en lättkränkt fjortis med bacillskräck om man aspirerar på att leda ett politiskt parti, än mindre om man aspirerar på att leda ett land.
Det vi fått se under dessa veckor har bara bevisat en sak: ingen av de rödgröna partiledarna (eller partisekreterarna, för den delen) visar den mognad som krävs för att ens sitta i riksdagen. De platsar inte ens i kommunfullmäktige i Grums.
Och det där med att ”ta ansvar för Sverige” och erbjuda ”stabilitet istället för kaos”? Ja, det tackar vi särskilt för idag. Det är inte ofta man får se så stor komik utspelas inför öppen ridå.
Valaffisch för Socialdemokraterna 2026. Foto: Skärmdump Facebook
Farsen är dock långt ifrån över. I nuläget ser mandatfördelningen ut som följer: Tidö – 173 mandat, S/V/C/MP – 171 mandat (eller 170, eftersom Birgitta Ohlsson redan har hotat med att bli politisk vilde) och Somalia – 5 mandat. Beroende på personlig läggning är det antingen en maktfördelning som utlovar en mycket dynamisk framtid, eller sådant som mardrömmar är vävda av.
Själv fortsätter jag att poppa popcorn.
