Hela Sverige gråter med 13-åriga Sandra. Men bakom rubrikerna om ett barn som utvisas döljer sig en historia som medierna helst inte berättar: 18 år av avslag, överklaganden och ignorerade utvisningsbeslut. Frågan är inte varför Sandra måste lämna Sverige – frågan är varför hennes mamma aldrig gjorde det.

När TV4 och andra medier berättar historien om 13-åriga Sandra möts läsaren av en berättelse som är svår att värja sig mot. En flicka som vuxit upp i Sverige ska utvisas till ett land hon aldrig varit i. Bilderna är starka, intervjuerna känslosamma och budskapet tydligt: svenska myndigheter sviker ett barn.

”För några dagar sen var det skolavslutning. Sandra gick ut sjätte klass på en skola i Stockholmsområdet, men i stället för glädje inför det stundande sommarlovet var det tyngre känslor som präglade stunden. Hon bad sina klasskompisar att skriva hälsningar på en vit t-shirt som hon kunde ha med på sin första flygresa i livet.”

”Skäms på er, Tidönazister!”

TV4 Nyheter antyder att utvisningen av Sandra beror på Tidö-regeringens förändrade krav för uppehållstillstånd. Även Aftonbladet hävdar att det handlar om höjda inkomstkrav och att ”särskilt ömmande skäl” inte längre utgör skäl för uppehållstillstånd, och understryker det inhumana i utvisningen: Sandra är född i Sverige, har gått i skola här och ”pratar mycket lite mongoliska”.

”Sandras utvisning är likt för många andra drabbade barn, följden av flera ogenomtänkta lagar som stiftats för att människor ska tvingas lämna Sverige, och som när de samverkar skapar en giftig kombination,” skriver riksdagsledamoten Martin Ådahl (C).

Föga förvånande har utvisningen av 13-åringen skapat massiva protester i sociala medier. ”Fy FN för dagens Sverige. Man skäms”, ”Dessa inhumana och svårtydda regler måste ha ett slut, förstår INTE att detta händer i Sverige 2026!!!!”, ”Fullständigt vidrigt!! Stackars barn!”, ”Skäms på er, Tidönazister!”.

Foto: Skärmdump Facebook/Vi står inte ut men vi slutar aldrig kämpa

Så fortsätter det i kommentarsfälten, med starka och förfärade utrop från personer från alla politiska läger – och det är fullt förståeligt. Att en 13-årig flicka måste lämna sitt hem, sin skola och sina kompisar för ett land hon aldrig har besökt och vars språk hon inte talar är en tragedi för henne.

Sandra – en bricka i det politiska spelet

Och med ett riksdagsval tre månader bort blir Sandra en självklar bricka i det politiska spelet.

– När ett barn är född och uppvuxet i Sverige så måste barnet ha rätt till sitt hem, till sitt privatliv, att få fortsätta sin skolgång, att få fortsätta leva med sina vänner. Det måste väga tungt, barnet måste få stanna, säger Annika Hirvonen (MP).

– Vi har alla reagerat nu inför de orimliga utvisningarna som vi har sett. Jag tror att man kommer att behöva landa i att göra en total översyn av migrationslagstiftningen, säger Socialdemokraternas migrationspolitiska talesperson Ida Karkiainen.

”Vi måste alla, oberoende av partisympatier, tänka till över vad som hänt med vårt land, och hur vi så snart som möjligt kan göra om och göra rätt för Sandra och andra i hennes situation”, avslutar Martin Ådahl sin debattartikel i Aftonbladet.

Underförstått menar trion Hirvonen, Karkiainen och Ådahl att alla som bryr sig om Sandra och andra barn i liknande situation bör rösta rödgrönt i det kommande valet, eftersom en rödgrön regering inte skulle agera lika hjärtlöst som den nuvarande.

Men det är exakt vad deras rödgröna regeringsalternativ har gjort. Flera gånger, faktiskt.

Konstanta avslag i 18 år

Det finns nämligen en avgörande del av historien som läsaren – av någon anledning – inte får ta del av.

Sandra är inte föremål för ett plötsligt eller oväntat myndighetsbeslut. Hennes familjs ärende har prövats av svenska myndigheter under närmare två decennier. Asylansökningar har avslagits, överklaganden har avslagits och beslut om utvisning har fattats av både myndigheter och domstolar under regeringar av olika politisk färg – även under de rödgrönas Öppna Dörrarnas politik.

Fallet Sandra sträcker sig 18 år tillbaka i tiden, det vill säga innan Sandra ens var född.

Sandras mamma Sarnai kom till Sverige från Mongoliet och sökte asyl första gången år 2008. Ansökan avslogs efter mindre än fyra månader. Sarnai överklagade, men överklagan avslogs ett halvår senare.

I augusti 2009 anmälde Sarnai så kallat verkställighetshinder, det vill säga att det var för farligt för henne att återvända till hemlandet, men även detta avslogs efter drygt en vecka. Men Sarnai återvände inte till Mongoliet, trots domarna. Hon valde istället att stanna i Sverige illegalt – och det är under denna tid som Sandra föds.

Under dessa år styrdes Sverige av en koalition bestående av Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet liberalerna och Kristdemokraterna.

Låt oss stanna upp och sammanfatta: En kvinna med flera utvisningsbeslut väljer att stanna kvar i Sverige som illegal. Hon får under denna tid bostad och uppehälle av svenska skattebetalare och hon föder också sitt barn på svenskt sjukhus.

Fortsatta avslag trots ”öppna hjärtan”…

År 2013 kom nästa asylansökan – denna gång även för dottern. Men även dessa ansökningar avslogs. Året efter, 2014, lämnades ärendet över till polisen för avvisning, men både Sarnai och Sandra kan trots det stanna kvar i landet.

En pikant detalj i ärendet är att den borgerliga koalitionen vann riksdagsvalet 2011, men eftersom svenskarna då hade den dåliga smaken att även rösta in Sverigedemokraterna i riksdagen valde dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt (M) att öppna dörrarna till Sverige på vid gavel.

Hade svenskarna röstat in ett parti som ville ha minskad invandring? Då skulle de straffas genom att få mycket mer av den varan! Men trots det så fick Sarnai och dottern avslag på sina asylansökningar och överlämningen till polisen kom samma år som Reinfeldt höll sitt famösa tal där han uppmanade svenskarna att ”öppna sina hjärtan”.

… och socialdemokratiska regeringar

Ytterligare en asylansökan kom 2018 och avslogs även den – trots att den dåvarande statsministern Stefan Löfven (S) tre år tidigare hade stått på Medborgarplatsen och deklarerat att ”mitt Europa bygger inga murar”. År 2019 beviljades dock ett tidsbegränsat uppehållstillstånd via det så kallade spårbytet (som gjorde det möjligt för personer som fått avslag från Migrationsverket att via domstol få stanna på grund av studier eller arbete).

Spårbytet infördes när Socialdemokraterna regerade tillsammans med Miljöpartiet. Syftet med spårbytet var att göra det möjligt för personer utan asylskäl att få stanna i Sverige.

Det tidsbegränsade uppehållstillståndet gällde fram till 2022, när Sarnai ansökte om förlängning för sig och dottern. Även när denna ansökan inkom, styrdes Sverige av Socialdemokraterna men statsministern hette Magdalena Andersson. Dörrarna till Sverige stod fortsatt öppna, men det hjälpte inte. Ansökan avslogs.

Vi sammanfattar igen: Mamman har vid den tidpunkten befunnit sig olagligt i Sverige i 14 år. Under denna tid har Sverige bytt från borgerlig till rödgrön och till röd regering, där Socialdemokraterna och Miljöpartiet under åren 2014 till 2022 fört en medvetet ultraliberal invandringspolitik.

Trots detta har Sarnai nekats asyl, men trots sin minst sagt osäkra situation har hon valt att föda ett barn, som trots dessa nekade asylansökningar och avvisningsbeslut har haft full tillgång till svensk barnomsorg och skola.

Mediernas fokus blundar för orsaken

Men så kom dagen som borde ha infunnit sig för 18 år sedan, när Sarnai fick sätta sig på planet tillbaka till Mongoliet. Tillsammans med sin dotter, eftersom barn och föräldrar självklart inte separeras.

Ändå tycks Sverige vråla unisont av medmänsklig vrede – och orsaken är enkel: När medierna fokuserar uteslutande på det sista kapitlet i en historia som pågått i närmare två decennier skapas bilden av att myndigheterna plötsligt ryckt undan mattan för en oskyldig tonåring. Men Sandras situation uppstod inte över en natt. Den är resultatet av en lång rad beslut, där mamman gång på gång fått besked om att de saknat rätt att stanna.

– Sätter fingret på hur skadlig migrationspolitiken varit

Den verklighet som media väljer att förtiga är att familjens ansökningar har prövats gång på gång, alltid med samma resultat, och att varje avslag innebär en skyldighet att lämna landet. Om den skyldigheten inte följs uppstår förr eller senare en situation där individen drabbas av konsekvenser och när föräldrar fattar illa genomtänkta beslut, så drabbas även deras barn.

Det är tragiskt, men det förändrar inte vem som har fattat besluten längs vägen och vem som bär ansvar för konsekvenserna.

– Det här sätter fingret på hur skadlig migrationspolitiken tidigare varit i Sverige. Att man kan vara i vårt land i tio, femton, upp till tjugo år utan rätt att vara här, säger migrationsminister Johan Forssell till TV4.

– Det finns ingenting humant, menar jag, i den här gamla politiken där personer med avslagsbeslut år ut och år in inte har behövt återvända hem. För det blir inte lättare att resa hem bara för att man drar ut väldigt många år på det. Det blir väldigt ofta svårare.

Att Sandra gråter och är förtvivlad över att behöva åka till Mongoliet är inte Sveriges fel. Det är Sandras mamma – inte den svenska staten eller den nuvarande regeringen – som har ignorerat besluten, och det är därför Sandras mamma som bär hela ansvaret för dotterns situation.

Punkten där Sverige faktiskt svek

Det finns dock en punkt där Sverige faktiskt har brustit: Svensk lagstiftning och svenska myndigheter har gjort det möjligt för Sarnai att stanna kvar illegalt i landet i 18 år. Och vem kan klandra henne? Hon har kunnat bo i Sverige i närmare två decennier, med bostad, korrekt folkbokföringsadress, tillgång till sjukvård och med försörjningen ordnad. Hennes dotter har haft tillgång till svensk barnhälsovård, förskola och skola.

Varför skulle hon åka tillbaka?

Den obekväma frågan är därför inte varför staten nu verkställer ett beslut. Den obekväma frågan är varför en vuxen person valde att stanna kvar år efter år trots upprepade avslag, samtidigt som ett barn växte upp mitt i den osäkerheten – och varför flera regeringar gjorde det möjligt för dem att stanna.