Klockan är strax före två, natten mot lördagen. På Ölstugan Tullen på Söder i Gävle räknar personalen minuterna till stängning och gästerna avslutar utekvällen med klassiker som silltallrik eller rimmat fläsklägg. Allt doftar sömning höstkväll i staden som gjort sig känd för Brynäs, Tomas DiLeva och brinnande julbockar.

Plötsligt slits natten sönder av pistolskott: någon skjuter rakt in i folksamlingen på gatan utanför. Sex unga människor – däribland barn – träffas av skotten. Fyra av dem skadas så allvarligt att de på lördagskvällen fortfarande vårdas på sjukhus.

Skytten – en 13-åring

Under lördagens presskonferens meddelade Karin Wessén, chef för utredningssektionen hos Gävle-polisen, att en 13-årig pojke misstänks för försök till mord och grovt vapenbrott. Det finns misstankar om koppling till gängkriminalitet. Pojken har på grund av sin låga ålder överlämnats till sociala myndigheter.

För 20 år sedan hade en sådan händelse toppat nyheterna i veckor och månader. Idag är det annorlunda. Att ett barn agerar kontraktsmördare åt ett kriminellt gäng möts närmast med en gäspning.

Normalisering pågår

Expressen placerar nyheten om skjutningen i Gävle under beskedet om att fotbollsmatchen mellan Landskrona och Varberg skjuts upp på grund av stormen Amy, men ovanför Amelia-artikeln där en sociolog ger läsarna tips om hur de blir mer attraktiva. I Aftonbladet hamnar skjutningen mellan en rekommendation att sälja sin husbil och en artikel som behandlar riskerna med för hög eller låg fettprocent.

Det är ett tappert försök att normalisera, tona ner och få allmänheten att känna sig säker i sin vardag.

Men det fungerar inte. Det ska inte fungera. Vi ska aldrig normalisera att en 13-åring rekryteras av gängkriminella för att skjuta mot en folksamling i en av Sveriges mindre sexiga städer.

Det hjälper inte att Ulf Kristersson lägger pannan i extra djupa bekymmersveck och i ett uttalande till TT skriver att han ”tänker på alla som känner oro och rädsla”, eller att Magdalena Andersson i ett inlägg på X menar att ”vi måste hålla ihop och göra allt för att stoppa skjutningarna.”

”Vi” måste ingenting …

Nej. ”Vi” måste ingenting. ”Vi” ser redan till att våra barn inte springer runt och skjuter folk, och ”vi” betalar dessutom sanslöst hög skatt för att finansiera de politiker och myndigheter som faktiskt – till skillnad från allmänheten – har ansvar och mandat att agera..

Är det någon som måste något, så kan både Andersson och Kristersson börja med att se sig själva i spegeln. Det är socialdemokratisk och moderat politik som har banat väg för utvecklingen och det är dags för såväl riksdag som media att inse faktum: Det går inte längre att hävda att offren ”befann sig på fel plats vid fel tid”, att de flesta restaurangbesökare inte blir skjutna eller att majoriteten pojkar faktiskt inte är kontraktsmördare innan de fått hår på pungen.

Tugga därför i er den osminkade sanningen: Sverige är en failed state. De luxe.

Genom decennier har ansvariga politiker, myndighetschefer och media drivit på samhällsförändringarna som skapat nuläget. När de konfronterats med de negativa konsekvenserna av sina beslut har de skyllt på sin naivitet och att de ”inte sett det komma”, allt medan den rullande snöbollen förvandlats till den lavin som nu vräker sig över hela nationen. Och redan Hippokrates visste att ”desperate times calls for desperate measures”.

… men det här måste makthavarna

Nu är det därför hög tid för Moder Svea att, som min salig far så finkänsligt hade uttryckt det, få tummen ur arslet, och de ”måsten” som finns är förslagsvis följande: Rikspolischefen måste snyta sig och beordra sina underordnade att ta av sig silkesvantarna, lägga undan käpphästarna och ersätta korvgrillningen och övriga ”förtroendeskapande åtgärder” med ett återtaget och utövat våldsmonopol.

Värdegrundsmarinerade politiker måste rannsaka sig själva – har de inte cojones nog att stå bakom nödvändiga åtgärder för att garantera medborgarna säkerhet måste de avgå och lämna plats för mer välutrustade. Riksdagen måste prioritera utvisningar av illegala och kriminella framför diverse lattjolajban-projekt, göra det möjligt att upphäva både uppehållstillstånd och medborgarskap vid grov brottslighet, sänka straffmyndighetsåldern och öppna för att utvisa hela familjer om barnen begår grova brott. Punktbevaka gängmedlemmarna och gör livet till ett helvete för rekryterarna. Inrätta ett svenskt ICE, sök igenom varenda trappuppgång i varenda ”utsatt område” och förvara varje illegal tills de kan utvisas – släpp ner dem med fallskärm över deras hemländer om så behövs.

För att ovanstående ska vara möjligt, måste värdegrundsmarinerade tjänstemän sluta att agera aktivister: gör ditt jobb, eller bli avskedad.

Svensk media, inklusive skattefinansierad public service, måste sluta relativisera våldet, sluta betrakta de gängkriminella som spännande idoler att posera tillsammans med och sluta agera aktivistmegafoner. Känns det svårt? Ta alternativ media som förebild, wir schaffen das.

Det sammanlagda budskapet måste vara omöjligt att missförstå: Sverige skyddar sina medborgare. Utnyttjar du ett barn för att begå brott? Då ska du veta att din tid i Sverige är över. Kan du inte utvisas? Då kan du se fram emot att få tillbringa resten av ditt liv i ett fängelse på en ö i Ishavet.

Här i Sverige ska nämligen barn få vara barn och det ska vara helt riskfritt att gå ut och ta sig en silltallrik och en öl när lönen har kommit.

Det måste Kristersson, Andersson och övriga folkvalda uppnå. Till att börja med.