Aia Fog, ledare för Trykkefrihedsselskabet, anser att entrism – den strategiska islamiska infiltrationen av våra institutioner – har varit helt framgångsrik i Storbritannien, har dokumenterats i Sverige och håller på att få fotfäste i Danmark. Detsamma kan sägas om Norge. Fog skriver:

”Det talas mycket om islamisering, men betydligt mindre om det fenomen som faktiskt utgör den mest effektiva formen av islamisering: entrism. Ordet kommer från statsvetenskapen och betyder strategisk infiltration av ett samhälles institutioner – inifrån och underifrån – i syfte att förändra dem i en specifik ideologisk riktning. Där terrorister försöker bryta ner systemet med våld, försöker entrismen upplösa det i tysthet – genom lojalitetslöften, utnämningar, kommittéposter och politiska allianser. Det krävs inga bomber, bara tålamod, positioner och rätt språk om ’inkludering’ och ’mångfald’. Entrism är därför den långsamma men långt farligare formen av jihad.”

Om man vill förstå konsekvenserna av entrism behöver man bara titta på Storbritannien. I årtionden har en kombination av känslighet och moralisk förvirring förvandlat landet till en varnande berättelse om hur islamisk makt och normer kan ta sig in i statens och samhällets centrala institutioner.

De muslimska groominggäng som har våldtagit och utnyttjat ett stort antal unga flickor i städer som Rotherham, Telford och Rochdale skyddades i åratal av myndigheternas tystnad. Polisen, socialtjänsten och media fruktade anklagelser om rasism mer än den orättvisa som offren utsattes för. Detta är entrism i praktiken: ett system som lamslagits av sin egen tolerans.

Muslimska borgmästare i brittiska städer, däribland Sadiq Khan i London, prioriterar konsekvent identitetspolitik och ”inkludering” framför enighet och yttrandefrihet. Samtidigt ökar knivbrotten lavinartat och förtroendet för polisen minskar. Resultatet är kulturell och institutionell kapitulation, ett universitetssystem där kritik mot islam marginaliseras och en offentlig sfär där yttrandefrihet inte längre är en princip utan ett förhandlingskort. Som Aia Fog påpekar:

”I Danmark är vi inte där ännu – men vi är på väg. Och om politikerna fortsätter att blunda kommer entrismen att förändra våra institutioner även här. Myndigheterna kommer att bli mer upptagna av att undvika ’kränkningar’ än att försvara yttrandefriheten. Polisen kommer att förlora befolkningens förtroende. Vetenskapen kommer att rensas på röster som utmanar islam. Entrism är inte en teori. Det är en verklighet – dokumenterad i Sverige, tydlig i Storbritannien och på väg in i Danmark. Därför måste vi ställa de obekväma frågorna nu: Hur kan vi förhindra att politisk islam får fotfäste i våra institutioner? Och vågar vi – som samhälle – säga att demokratin inte är skyldig att begå självmord i toleransens namn?”

Trykkefrihedsselskabet bjöd in Naser Khader, Sameh Egyptson och Marianne Stidsen för att diskutera den smygande entrism den 10 november i Cepos lokaler i Köpenhamn. Marianne Stidsen, litteraturhistoriker, fil. dr. och författare till flera böcker, är kritisk till bland annat Me Too-rörelsen och aktivistisk forskning vid universiteten. Naser Khader är en framstående syriskt-dansk debattör, författare och tidigare ledamot av det danska parlamentet under flera mandatperioder.

Muslimska brödraskapets hot mot västvärlden

Sameh Egyptson är en egyptisk-svensk forskare och författare som kommer från en koptisk kristen familj i Egypten och har arabiska som modersmål, men talar också flytande svenska och engelska. Han dokumenterar hur Muslimska brödraskapet, som ursprungligen grundades i Egypten 1928 av Hassan al-Banna, har infiltrerat Sverige.

I Lund anklagades han för vetenskaplig ohederlighet och islamofobi för sin doktorsavhandling, som analyserar hur politisk islam manifesterar sig i Sverige och påverkar sociala strukturer och yttrandefriheten. I oktober 2025 Egyptson slutligen friad från alla anklagelser om akademisk ohederlighet efter en kamp som varade i flera år.

Den numera avstängde irakisk-norska författaren Walid al-Kubaisi har också dokumenterat Muslimska brödraskapets mål att islamisera västländerna. Ironiskt nog har de större frihet att främja sin agenda för att införa sharialagar i västländerna än i Mellanöstern. I många arabiska länder är Brödraskapet misstänkt och motarbetat, till och med förbjudet.

I nordiska länder med generösa välfärdsstater kan det till och med vara möjligt för islamiska institutioner och organisationer att få miljontals kronor i offentliga medel för att främja sin agenda.

Marianne Stidsen påpekade hur särskilt akademiska kretsar på vänsterkanten utgör en grogrund för islamisk infiltration. Dessa är islams nyttiga idioter, eller vad Naser Khader har kallat ”halal-hippies”.

I sitt verk dokumenterar Sameh Egyptson hur personer med kopplingar till Muslimska brödraskapet har varit mycket framgångsrika i att infiltrera många institutioner och partier i Sverige och långsamt använda dem för att främja sina egna mål. Liksom i andra europeiska länder är de särskilt skickliga på att påverka Socialdemokraterna och andra socialistiska partier, men inte ens Moderaterna är immuna. Om Egyptson sa något som kunde ifrågasättas under debatten i Köpenhamn, var det att han fortfarande försöker skilja mellan vad han kallar islamism eller politisk islam och vanlig islam.

Efter att själv ha studerat islam i nästan tre decennier använder jag knappast längre termer som islamism eller moderat islam. Jag har fortfarande inte sett några övertygande bevis på exakt vad som skiljer islamism från vanlig islam. I bästa fall finns det en glidande skala, men ingen fast distinktion.