När SD kom in i riksdagen 2010 ville Sverige veta allt: Vilka var väljarna? Varför röstade de så? Vilka idéer drev dem? Vad skulle det göra med demokratin? I dag har Sverige bevittnat en kraftig mobilisering av muslimska väljare, något som resulterat i framgång för ett parti vars företrädare hyllat terror och vill utrota judar. Då var frågorna många. Nu är det märkligt tyst.
När resultatet av valet 2010 presenterades, gick ett sus genom Sverige: Sverigedemokraterna hade klarat fyraprocentsspärren och tagit plats i riksdagen.
Inom några timmar levererades de första analyserna över partiets framgång, och en enorm uppmärksamhet ägnades åt frågan om varför det hade hänt, vilka väljare som hade röstat på partiet, vilka idéer som låg bakom stödet och vilka konsekvenser den nya politiska kraften kunde få.
Reaktionerna var omedelbara. Antirasister anordnade demonstrationer, politiker lovade utbildningsinsatser i skolorna och i media ställdes frågan om ett sådant rasistiskt, främlingsfientligt och allmänt förhatligt parti ens borde få existera? Kunde man inte helt enkelt förbjuda det? Självklart den heliga toleransens och inkluderingens namn.
Idag finns det en omfattande akademisk forskning och medieanalys om händelsen.
I söndagens riksdagsval ökade Vänsterpartiet från 6,75 procent i förra valet, till (i skrivande stund) 8,3 procent.
I valdistriktet Spånga 21/Rinkeby Centrum ökade exempelvis partiet med 22,5 procent och landade in på svindlande 51 procent. Om de boende i Hjulsta, Tensta, Rinkeby, Kista, Husby och Akalla hade fått bestämma så hade varken Kristdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna eller Miljöpartiet hade klarat sig över fyraprocentsspärren.
Vänsterpartiet skulle däremot ha blivit störst i riksdagen – trots att månaderna innan valet har kantats av antisemitiska och terrorhyllande skandaler, där partiet visat sig representeras av Hamas-sympatisörer som inte behärskar svenska språket och förespråkar folkmord på judar.
Eller just därför.
Det borde sända en politisk chockvåg genom nationen.
Foto: Skärmdump SVT Nyheter
”Nordkoreanska siffror”
Den tidigare SVT-reportern Joakim Lamotte skriver på Facebook:
”I Rosengård centrum får oppositionen närmast nordkoreanska 97,6 procent av rösterna. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ensamma får 95,2 procent. Det är alltså svårt att komma mycket närmare ett politiskt monopol i ett svenskt valdistrikt.
Samma mönster finns på flera håll. I Örtagården Ö, också i Rosengård, får oppositionen 95,9 procent. I Rinkebysvängen N i Stockholm är siffran 92,1 procent och i Hammarkullen C i Göteborg 91,9 procent.”
Men det handlar inte bara om hur man röstar i de mest invandrartäta områdena, utan även om att man röstar. Enligt Valmyndigheten ökade förtidsröstningen i utsatta områden med omkring 79 procent, i särskilt utsatta områden ökade den med svindlande 93 procent.
Det anses vara en stor framgång. För att få de boende att gå till valurnorna, har de fått assistans av (av skattebetalarna finansierade) valcoacher, ”valmammor”, vallotsare, valguider och valinformatörer – självklart på arabiska, somaliska eller [fill in the blank] eftersom målgruppen inte behärskar svenska, och lika självklart rekryterade bland individer med hjärtat till vänster.
Så att det blir rätt.
Muslimernas röster avgjorde valet
Men den avgörande rollen har imamer och andra religiösa ledare haft. De, som tidigare hävdat att fromma muslimer inte ska rösta i demokratiska val eftersom demokrati inte är förenligt med islam, har nu uppmuntrat muslimer att rösta för att påverka.
Det är inte opinionsbildning, men identitetspolitik och valpåverkan i sin mest konkreta form.
Och de har lyckats.
De var, de facto, muslimerna som avgjorde det svenska valet.
Det preliminära valresultatet var på tisdagen 176 mandat för den rödgröna oppositionen och 173 för Tidö. Siffror från ValU visar att om endast etniska svenskar och europeiska invandrare fått rösta, hade Tidö vunnit med 181 mandat mot 168.
Rösträtten – en gåva från Sverige eller Allah..? Foto: Skärmdump Facebook/DN
Demokratins akilleshäl
Det svenska valresultatet har blottlagt frågor som borde vara självklara att diskutera: Vilka grupper mobiliseras? Vem mobiliserar dem? Vilka budskap används? Vilket är deras mål?
Frågorna blir inte mindre relevanta för att de är obekväma.
När vi ändå håller på, kan vi fortsätta med att fråga oss vad som händer med demokratin när människor som tidigare avstått från att rösta plötsligt mobiliseras politiskt – med föraktet för både demokratin och västerländsk frihet som gemensam nämnare? Vilka konsekvenser får det för Sverige, svenskarna och det svenska samhället när islam har vuxit sig starkt nog för att att avgöra ett valresultat? Och vad händer när grupper av anti-demokrater använder demokratin för att avskaffa demokratin?
Det är obekväma frågor för mångfaldens ädla riddare. Därför ställs de inte.
Sveriges blinda fläck
Samma analytiska nyfikenhet som drabbade Sveriges alla tyckonomer år 2010, borde rimligen infinna sig när en islamistisk gruppmobilisering förändrar det politiska landskapet.
Men det är bedövande tyst – och tystnaden avslöjar Sveriges blinda fläck: vi ser varken islamismens mål, klanernas styrka eller det svenska samhällets oförmåga att försvara demokratin.
Och det kan få betydligt allvarligare konsekvenser än själva valresultatet.
Topp fem valdistrikt där oppositionen får närmast total dominans
1. Rosengård centrum, Malmö – 97,6 procent
S: 54,0 % • V: 41,2 % • MP: 1,4 % • C: 1,0 %
S och V tillsammans: 95,2 %2. Örtagården Ö, Malmö – 95,9 procent
S: 52,3 % • V: 40,6 % • MP: 1,5 % • C: 1,5 %
S och V tillsammans: 92,9 %3. Vivalla Ö, Örebro – 92,2 procent
S: 42,5 % • V: 46,1 % • MP: 2,3 % • C: 1,3 %
S och V tillsammans: 88,6 %4. Rinkebysvängen N, Stockholm – 92,1 procent
S: 34,9 % • V: 54,5 % • MP: 2,4 % • C: 0,3 %
S och V tillsammans: 89,4 %5. Hammarkullen C, Göteborg – 91,9 procent
S: 45,7 % • V: 41,6 % • MP: 4,3 % • C: 0,3 %
S och V tillsammans: 87,3 %(Procentsiffran efter varje valdistrikt avser det sammanlagda stödet för oppositionspartierna S, V, MP och C.)
