Det är en märklig tid. Inte därför att det saknas ämnen att skriva om, utan därför att de blivit så många att hjärnan inte längre förmår sortera dem. När varje katastrof ersätts av en ny innan vi ens hunnit reagera, blir resultatet inte klarhet – utan tystnad.

”Jag vet inte vad jag ska göra. Det finns inget att skriva om.” Så uttryckte sig min väninna häromdagen. Även hon försörjer sig på att sätta ihop bokstäver till ord, som i bästa fall skapar meningsfyllda meningar och texter.

Jag höll med henne – men sedan lade jag till: ”Eller så finns det för mycket att skriva om?” Vi enades om att det nog var just det som var det svåra: att det nu finns så mycket att skriva om, att inget blir skrivet.

Hjärnan orkar inte ta in allt som händer, klarar inte av att processa, analysera och formulera det i ord.

För vad ska man skriva om?

Ska man skriva om hur Tidöregeringen – äntligen – införde lagar för att stoppa terrorism och antisemitism? Eller ska man skriva om hur Hamas-supporters och antisemiter trots det tillåts marschera genom Stockholm varje lördag – medan de skriker om att utrota Israel och alla judar? Kanske borde man skriva om hur polisen bara tittar på, eller hjälper ”demonstranterna” genom att avlägsna alla som uttrycker kritik mot dem? Eller möjligen kan man skriva om alla judar som väljer att lämna Sverige, eftersom de inte känner sig trygga här längre?

Ska man skriva om hur polisen tillåter Hamas-kramarna att demonstrera för utrotningen av judar – utanför Stockholms judiska skola? Eller om hur en judisk läkare avskedades från Karolinska sjukhuset efter anklagelser om att han ”dödar palestinska barn”? Eller möjligen om hur samma sjukhus inte agerade när deras läkare valde att blockera sjukhusentrén och kräva folkmord av judar för att stödja en fängslad Hamas-general? Och hur polisen inte agerade. Då heller.

Kanske skulle man kunna skriva om att man idag inte ens kan gå ut för att se VM-fotboll utan att riskera att bli ihjälstampad av kriminella afrikaner? Eller att Sverige blivit så sjukt att en 47-årig familjefar i lördags misshandlades till döds av tre invandrarungdomar, endast för att han bad dem att plocka upp sitt skräp? Eller att en femårig flicka – mindre än två dygn senare – blev knivhuggen i halsen när hon lekte på en lekplats, och att media därefter beskrev attacken som ”oprovocerad”…

Bjarne Ögård (47) misshandlades till döds i lördags, efter att ha bett tre invandrarungdomar att plocka upp skräpet efter sig. Foto: Skärmdump Facebook/Bjarne Ögård

Kanske skulle man kunna fundera lite över på vilket sätt en lekande femåring kan provocera fram ett mordförsök (kanske bar barnet en davidsstjärna runt halsen)? Eller att det blev märkligt tyst bland alla De Goda Fina som hävdat att ”barn ska inte sitta i fängelse” när det visade sig att den som högg kniven i femåringens hals var en 13-årig pojke?

Möjligen skulle man kunna nämna att inga av dessa händelser – som ägde rum inom 12 dagar – överlevde mer än ett dygn vardera i media.

Man skulle eventuellt kunna skriva om S-politikern som mödade sin fru och nu har sökt permission från sitt livstidsstraff för att få kriga åt de iranska mördarmullorna? Eller att mördarmullorna har spioner inom både Migrationsverket och Försvarsmakten – och förmodligen inom varje svensk myndighet?

Eller varför inte om hur de kriminella gängen har tagit över myndigheter, advokatbyråer och hela kommuner – med stöd från Socialdemokraterna? Möjligen skulle man också kunna skiva något om hur just de socialdemokrater som, i sin makthunger, lierat sig med både islamister och gängkriminella, nu säger sig vilja ”ta ansvar för Sverige”? Kanske kan man också skriva om hur den socialdemokratiska makthungern är så stor att de är beredda att släppa in antisemitiska kommunister i regeringen?

Möjligen kunde det vara värt att skriva om hur samma individer som, i ett kvartssekel, skrikit sig hesa om nazistiskt stöveltramp och att ”det var så här det började på trettiotalet” är osynliga nu när den nazistiska ideologin de facto marscherar på svenska gator varje lördag och trettiotalet faktiskt har anlänt (om än prematurt)?

Under den senaste lördagens demonstration i Stockholm liknades Gaza vid Auschwitz. Flera demonstranter var klädda som sjukhuspersonal. Trots det antisemitiska och Förintelse-relativiserande budskapet valde polis att inte ingripa. Foto: Skärmdump Facebook

En och annan formulering skulle kanske kunna behandla hur flickor på svenska förskolors småbarnsavdelningar tvingas bära hijab för att skydda sina manliga släktingars heder, hur barn fortsätts att giftas bort eller hur tonåringar skickas till hemländerna för att inte bli ”för svenska” – eller mördas för att de har blivit för svenska…

Eventuellt kan man skriva om hur svenska tjänstemän vägrar att följa lagen och istället väljer att agera aktivister till förmån för illegala invandrare? Eller om hur det har varit möjligt att stanna kvar i Sverige – i decennier! – trots utvisningsbeslut, och om hur illegala invandrare försörjts av svenska skattebetalare? Kanske är det värt att skriva några rader om hur svenskarna snart är i minoritet i sitt eget land? Eller om bidragssystemen som gör det möjligt att leva gott utan att arbeta?

Man borde kanske skriva om våldtäkterna inom äldreomsorgen? Om hur vård, skola och omsorg använts som integrationsverkstäder för unga invandrarmän som tackat svenskarna genom att begå övergrepp mot våra barn och gamla? Eller så kan man ju skriva om ”det nya Sverige” där moskéer sponsras av islamistiska regimer och nya politiska partier kräver särlagstiftning och positiv särbehandling av *en viss religion*?

À propos integrationshaveriet: Skulle man skriva om de rödgröna? Om hur Socialdemokraterna går till val på att tvångsblanda befolkningen, höja skatterna och öppna gränserna igen? Eller hur Miljöpartiet går till val på att totalkrascha både svensk bilism och energiförsörjning – och förstöra den svenska naturen på samma gång? Hur kommunisterna går till val med antisemiter, terroristsympatisörer och dömda brottslingar på listorna? Och hur de rödgröna – trots allt detta – ändå leder opinionsundersökningarna?

När man ändå skriver om de rödgröna, kan man ju passa på att skriva om Svenska kyrkan, vars biskopar gärna samarbetar med islamister som menar att homosexuella ska dödas, men vill kasta ut alla präster som inte viger samkönade par? Biskoparna som talar så fint om människovärde och kristen kärlek, men som samtidigt vägrar att ingripa mot mobbingen och kränkningarna inom den egna organisationen (som år efter år utses till Sveriges sämsta arbetsplats)? Kanske, kanske skulle man våga sig på att nämna de rykten som gör gällande att statsministerns fru prästvigdes trots att hon inte klarat studierna – och att prästvigningen blev ett snabbspår till att skära guld med den existensiella hälsans täljkniv?

Stockholms biskop Andreas Holmberg tar emot ”konst” där Jesu död på korset framställs som homosex. Foto: Skärmdump Facebook.

När man ändå skriver om religion kan man kanske skriva om islam – ideologin som kräver världsherravälde, befaller sina anhängare att mörda och vars främsta förebild har gått till historien som slaktare, våldtäktsman och pedofil? Eller om det absurda i att svenska feminister nu strider för ett religiöst klädesplagg som signalerar kvinnans underordning och hennes ansvar för mannens heder och sexualitet? En eller annan rad skulle ju också kunna ägnas åt fenomenet ”svenska konvertiter” och det faktum att Sverige är det land som försett IS med flest terrorister – terrorister som nu har hämtats ”hem” för att bo mitt ibland oss?

Kanske skulle man kunna skriva om hur Sverige fortsätter att skänka miljarder till det som nyligen var känt som Europas mest korrumperade land, och  om hur vi tömmer våra egna militära resurser för att förstärka samma lands nazistiska brigad – trots att våra politiker samtidigt menar att ryssen invaderar oss när som helst? Eller om hur svensk media blivit så regimlojal och agendadriven att den får Nordkoreas rosa dam att framstå som glad amatör?

Man skulle också kunna skriva om hur svenska socialtjänster, familjerätter och domstolar fortsätter att krossa familjevåldets offer och belöna förövarna – trots att det kostar kvinnors och barns liv? Eller om hur svenska barn mår allt sämre av att tvingas vistas i icke-fungerande och våldsamma skolmiljöer, och om hur våra politiker menar att lösningen på det problemet är att tvinga barnen till mer skola? Eventuellt skulle man kunna skriva om hur socialtjänsten omhändertar barn när föräldrarna försöker skydda dem från våld?

Tintin blev bara åtta år. Han mördades av sin pappa i februari 2023, under ett två timmar långt umgänge som ägde rum mot Tintins vilja – han hade flera gånger uttryckt att han var rädd för sin pappa, men myndigheterna lyssnade inte. Foto: Skärmdump Facebook/Lex Tintin 

När man ändå håller på kan man ju nämna de klimataktivistiska väderrapporterna, som förvandlar svensk högsommarvärme till helvetisk dödshetta?  Eller om att samma politiker som varnar för att värmen i städerna kostar liv gladeligen förtätar samma städer och bygger på varje grön plätt – vilket höjer temperaturen? Möjligen kan man även skriva om politiker som å ena sidan säger sig värna naturen, men å andra sidan vill bygga vindkraftverk som dödar både växt- och djurliv? Bokstavligen.

Eller så skulle man kunna skriva om hur Sverige förvandlats till en anarkotyranni, där en kategori av befolkningen kan bete sig i princip hur de vill utan att drabbas av konsekvenser, medan en annan kategori granskas, detaljstyrs och straffas utan pardon? Möjligen skulle man också kunna nämna det faktum att vissa så kallade kändisar kan göra upprepade antisemitiska och terroristhyllande uttalanden och ändå vara frekventa programledare och deltagare i SVT och TV4? Eller hur SVT:s bevakning av mördarayatollahn Khameneis begravning förvandlades till en stämningsfylld hyllning?

Eller kanske skulle man skriva om EU? Om hur EU tvingar oss att införa lagar som resulterar i ett orwellskt övervakningssamhälle? Om hur EU talar om demokrati, men styrs diktatoriskt? Om korruptionsanklagelserna mot van der Leyen? Om påverkansoperationerna mot europeiska val? Slutligen kan man ju skriva om 15-minutersstäderna, om hur de ”gröna satsningarna” transfererar pengar från skattebetalarna till klimatskojare, om hur Sveriges vindkraftparker ägs av kinesiska bolag, om hur majoriteten skogsbränder inte orsakas av ”klimatförändringarna” utan av pyromaner eller om hur alltfler skattebetalare planerar sin flykt från Sverige?

Kanske skulle man skriva om något av detta? Eller om något annat? Är det ens någon idé att övervaka nyhetsflödet – det som är den senaste katastrofen just nu, har ju ersatts med en ny om en kvart…

Det är för mycket nu.

Min hjärna kräver en paus: Det finns inget att skriva om.