Media bär med sig en trovärdighet som är helt oförtjänt. Ni har alla upplevt detta, i vad jag kallar Murray Gell-Mann Amnesia-effekten. (Jag hänvisar till det med detta namn eftersom jag en gång
diskuterade det med Murray Gell-Mann, och genom att släppa ett berömt namn antyder jag större betydelse för mig själv, och för effekten, än det annars skulle ha haft.)

Kort sagt är Gell-Mann Amnesia-effekten som följer. Du öppnar tidningen för en artikel om något ämne du kan väl. I Murrays fall, fysik. I min, show business. Du läser artikeln och se journalisten har absolut ingen förståelse för varken fakta eller frågor.
Ofta är artikeln så felaktig att den faktiskt presenterar historien baklänges – omvänd orsak och verkan. Jag kallar dessa historier om ”våta gator orsakar regn”. Pappret är fullt av dem.

I vilket fall som helst läser du med förbittring eller nöje de många felen i en berättelse, och vänder sedan sidan till nationella eller internationella angelägenheter, och läser som om resten av tidningen på något sätt var mer korrekt om Palestina än det du nyss läste. Du vänder blad, och glöm det du vet.

Det är Gell-Mann Amnesia-effekten. Jag vill påpeka att det inte fungerar på andra arenor i livet. I det vanliga livet, om någon konsekvent överdriver eller ljuger för dig, tar du snart bort allt de säger. I domstol finns den juridiska läran om falsus i uno, falsus i omnibus, vilket betyder osanning i en del, osanning i alla. Men när det kommer till media tror vi emot
bevis på att det förmodligen är värt vår tid att läsa andra delar av tidningen.