Sverigedemokraterna är beredda att släppa fram en borgerlig regering utan att själva ta plats i den. Beskedet förändrar förutsättningarna för regeringsbildningen och sätter Centerpartiet i ett allt svårare läge: kan partiet acceptera en regering som är beroende av SD stöd?
Efter mer än 50 dagar utan en ny regering har Sverigedemokraterna ändrat sin strategi. På fredagen meddelade partiledaren Jimmie Åkesson att partiet släpper kravet på ministerposter och i stället är berett att gå i opposition – samtidigt som man tolererar en borgerlig regering med Ulf Kristersson som statsminister.
Beskedet innebär en förändring av SD tidigare hållning. Sedan valet har partiet krävt att få ingå i regeringen för att stödja en ny borgerlig regeringsbildning. Nu öppnar man i stället för att låta Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och eventuellt Centerpartiet bilda regering, medan SD står utanför.
Åkesson har beskrivit det som att partiet måste förhålla sig till de parlamentariska förutsättningarna, och genom att ”trycka gult” i den kommande tisdagens statsministeromröstning kan SD släppa fram Ulf Kristersson utan att formellt stödja hans regering.
Negativ parlamentarism
Lösningen är möjlig eftersom Sverige tillämpar så kallad negativ parlamentarism, vilket innebär att en statsministerkandidat inte behöver få stöd av en majoritet i riksdagen. Istället räcker det med att färre än 175 av riksdagens 349 ledamöter röstar nej. Om SD:s 62 ledamöter trycker gult innebär det alltså att de inte bidrar till de 175 nej-röster som krävs för att stoppa Kristersson, och moderatledaren kan därför tillträda som statsminister för ett regeringsunderlag som i praktiken blir ett modifierat Tidö 2.0 – utan SD men med C.
Jimmie Åkesson har uttryckligen sagt att SD därefter tänker gå i opposition. Partiet vill inte vara bundet av Tidöavtal eller andra förhandsöverenskommelser, men är berett att förhandla i enskilda frågor när det gagnar partiet.
Men den parlamentariska verkligheten förändras inte: utan SD:s nedlagda röster skulle regeringen kunna falla redan innan den tillträtt. Och även om Åkesson lovar att gå i opposition innebär det att Kristersson får regera med ett parti som när som helst kan välja att fälla honom.
Det betyder i praktiken att Kristersson kan få en regering som är beroende av SD för sin parlamentariska överlevnad, men utan att ha någon garanti för SD:s stöd i kommande omröstningar.
Sverigedemokraterna gör alltså avkall på ministerposterna – men inte nödvändigtvis på sitt politiska inflytande.
Magdalena Andersson stänger dörren
Beskedet fick Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson att reagera. På söndagsmorgonen klargjorde hon att S inte kommer att förhandla eller samarbeta med en regering bestående av M, L, KD och C, om den tillträder med stöd av Sverigedemokraterna.
Andersson beskriver en sådan regering som en ”Tidö 2”-regering och menar att SD nya besked inte förändrar de parlamentariska förutsättningarna. Hon menar att en regering med Kristersson som statsminister fortfarande skulle vara helt beroende av SD, något som innebär att Socialdemokraterna därför kommer att gå i full opposition mot en sådan regeringskonstellation.
Det är ett besked som också riktar strålkastarljuset mot Centerpartiet. Partiet har under valrörelsen lovat att varken stödja eller ingå i en regering som är beroende av Sverigedemokraterna. Men samtidigt har C varit tydligt med att man inte heller kommer att godta att Vänsterpartiet ingår i en regering och tilldelas ministerposter.
Centern mellan två röda linjer
Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist har därmed hamnat i en besvärlig position. Partiet avvisar en regering där SD ingår eller där regeringen samarbetar med SD, men samtidigt avvisar man också en regering som inkluderar Vänsterpartiet.
Centern är därmed effektivt fångat mellan sina egna röda linjer.
Efter SD besked meddelade Centerpartiet att man vill se konkreta politiska helhetspaket från både Magdalena Andersson och Ulf Kristersson. Partiet kräver besked om vilken politik de vill genomföra, vilka partier som ska samarbeta och hur förslagen ska få stöd i riksdagen.
Thand Ringqvist har också upprepat att Centerns röda linjer ligger fast. Partiet vill inte släppa in Vänsterpartiet i regeringen, men kräver samtidigt att Kristersson förklarar hur han ska kunna styra utan att SD dikterar villkoren.
Därmed fortsätter Sveriges politiska käbbel med oförminskad styrka.
En borgerlig regering med C skulle kunna tillträda utan SD-ministrar, men skulle fortfarande behöva stöd av SD för att få igenom sin politik. Frågan nu är därför om Centerpartiet kan tolerera att tolereras av Sverigedemokraterna?
På den rödgröna sidan finns en annan komplikation. Centerpartiet vill inte att Vänsterpartiet ska ingå i regeringen, men en regering ledd av Andersson kommer att vara beroende av stöd från V. Vänsterpartiet vägrar dessutom att backa från sitt krav på ministerposter.
SD nya strategi förändrar spelplanen
Sverigedemokraternas besked innebär att partiet kan få en ny roll i svensk politik. I stället för att kräva ministerposter erbjuder man sig att stå utanför regeringen, men med möjlighet att påverka dess parlamentariska förutsättningar.
Det kan visserligen göra det lättare för Centerpartiet att närma sig ett borgerligt regeringsalternativ rent formellt, men den grundläggande konflikten består: om en regering är beroende av stödet från SD, har SD också möjlighet att påverka regeringen – något som Centern alltså inte säger sig kunna acceptera.
Samtidigt försöker Centerpartiet hålla båda regeringsalternativen öppna. Genom att begära politiska helhetspaket från både S och M skjuter partiet det slutliga ställningstagandet framför sig.
Men utrymmet för fortsatt balansgång är begränsat: Efter två misslyckade statsministeromröstningar och en utdragen regeringsbildning som präglats av konflikter och skandaler, ökar trycket på partierna som behöver förse Sverige med en fungerande regering. Alternativet är ett extralval, något som majoriteten av partierna vill undvika till varje pris.
För Centerpartiet handlar det inte längre bara om vem som ska bli statsminister. Det handlar om vilken sida av den politiska blockgränsen partiet i praktiken är berett att samarbeta med – och vilka vallöften det är berett att kompromissa med. Ska SD-fobin få partiet att stanna hos de rödgröna (trots att man har diametralt skilda åsikter i sakfrågor), eller kommer den nya spelplanen att möjliggöra att Centern söker sig tillbaka till den borgerliga planhalva där partiets politik hör hemma?
Sverigedemokraterna må ha släppt kravet på ministerposter, men frågan om partiets inflytande över nästa regering är långt ifrån avgjord. Och nu vilar bollen – och Sveriges framtid – hos 7-procentspartiet Centern. Igen.
